Medelhavet andra gången loggbok 29

image_pdfimage_print
Vi seglar igen! Ja seglar och seglar är väl att ta i. Tyvärr har det blivit ganska så mycket motorgång men skönt att lossa förtöjningarna var det i alla fall. När det här skrivs ligger vi i Kos. Det kommer vi till längre fram i loggboksbladet.

Innan vi stack hade vi besök av Staffans guddotter Ulrika med familj. De var i Alanya på semester så vi hyrde en bil och stack över för att hälsa på dom. Fick en mycket trevlig kväll där vi också lärde känna Johan och Ellen som är Ulrika och Fredriks barn. Dom hade vi aldrig sett. Efter bara en kort stund var vi tillåtna att leka och busa med dem.

När vi åkte hem hade vi beslutat att avlägga ett besök på vår härliga fiskrestaurang uppe i bergen. Kom dit trots att vägen upp reparerades och det var ett riktigt äventyr att ta sig förbi arbetsplatsen. Vi kom fram och fick något av en chock. Restaurangen med sitt gungande golv och alla sina hundar var nu helt ombyggd. Namnet var ändrat och en meny fanns anslagen vid vägen ner.

Vi parkerade och gick ner för att krama om det gamla paret. Men dom fanns inte där. I stället kom en yngre man och hälsade oss välkomna. Fick av honom reda på att han köpt restaurangen och under vintern byggt om den. Det gamla paret hade tydligen pensionerat sig. Nu är det en av många restauranger som välkomnar turister och kanske en och annan busslast. Efter att ha ätit och betalat, mer än vi brukade, åkte vi hem. Vi var båda tysta och kände oss chockade fast det är en naturlig utveckling. Ännu ett skäl att kanske lämna den här fina hamnen.

Det kommer att ske en hel del förändringar både i stan och i marinan är vi övertygade om. Vi gick en kväll till vår vän på La Paz som visat oss en sådan härlig vänlighet. Han driver en restaurang med turistisk meny men är så trevlig att vi gick dit ganska ofta.Tackade honom för tiden och kramade om honom och hans servitörer efter att ha ätit en mycket god middag. Sista kvällen avslutade vi vår vistelse i Kemer med en måltid hos Tadim som är den restaurang vi tidigare besökt ofta. Det är en riktigt turkisk restaurang, som David kallade haket. Vi åt Adana kebab och kycklingspett (tavuk şiş) och fick flera koppar te efteråt. När vi betalat och skulle gå blev vi uppmanade att stanna en stund. Huvudservitören sprang in i en affär och kom ut med ett paket och sa att det är från oss alla. Inte utan att man blev tårögd. Vi gick runt och tackade personligen alla. Presenten var en liten keramikfågel som vi nu har på Shanty. När vi gick hem den kvällen kände vi oss verkligen rörda.

Tisdagen den 8 maj beslöt vi att vakna tidigt och kasta loss. Hade dagen innan gått runt och sagt hej till alla som var kvar och samtidigt betalat vår räkning (inte stor) samt kramat om de som vi såg av marinans personal. Vi vaknade lite före sex och gjorde klart. När vi backade ut så kom jokerbåten (marinans förtöjningsbåt) och hjälpte oss runt även om det inte behövdes. Vi gick ut på ett lugnt hav och satte kursen mot Gekova Road. Normalt hade vi gått in i vår favoritvik Cinevic men nu sa vi att det är bättre att lägga lite distans den första dagen. Direkt efter udden Tasklik Burnu fick vi motvind som hela tiden ökade. Gick med motor och stöttade med genuan för vi ville komma fram.

På eftermiddagen övervägde vi att avbryta och gå in till Finike, men genom att falla av in mot land så kom vi slutligen i lite lä för de värsta vågorna och kunde gå in i sundet som inleder Gekova Road. Vi gick in i den bassäng, som ligger väl skyddad med fin ankarbotten. Där låg tidigare vår granne från Kemer, Dawnstrike med Dennis och Pam. De hade gjort som vi men en dag tidigare. Sa hej till dem och gick längre in och kastade ankar. Vi låg där några dagar. Badade och läste samt löste sudoku. Sitter fast i den fällan!

På torsdagen kom det cirka 50 båtar som deltar i det årliga EMYR rallyt. Man startar i Istanbul och seglar längs den turkiska kusten för att slutligen gå över till Syrien, Libanon, Israel och till sist Egypten. Ett mycket socialt rally där man bjuds på allehanda middagar och utflykter från de olika marinorna. Den norska båten Shamira II ansluter i Kemer med Claes och Maj från Casta Diva samt Jan och Sonia från Maria Honungshöst som besättning. Vidare ansluter Abrakadabra med Bengt Stjärnered med familj i Kemer också.

Så vi lättade ankar en tidig morgon och gick ut på havet igen. Lite segling men mest motorgång. Passerade den grekiska ön Castellorizon och gick på eftermiddagen in till Kalkan. Här betalar men ca 150 kronor (30 YTL) för att få ligga vid kaj utan el, vatten, dusch eller toaletter. De senare finns men kostar extra. Det blev bara en natt med handling och besök på internetkafé. Efter Kalkan blev det Fethiye och sedan Marmaris Yacht marina.

Den har vi besökt förr och vi tycker att det är en välskött marina fast den är stor. Den ligger utanför Marmaris så man får ta en dolmus (en minibuss) till stan. Det gjorde vi en dag och handlade lite reservdelar till båten. Marmaris är full av mycket välsorterade tillbehörsaffärer. Förra gången vi var här var det en gaswire som vi hittade. Vi åt också två kvällar på marinans restaurang. Det är en högklassisk restaurang med mycket god och vällagad mat. Det är dessutom billigt så vi njöt av maten till fullo.

I Marmaris skulle vi klarera ut från Turkiet. Jag gick till tullen som finns i marinan och lämnade förhoppningsfullt fram båtens papper, transitloggen och våra pass. Trodde att nu får vi stämplarna och kan segla i morgon bitti. Nej återigen BYRÅKRATI! För 35 euro lovade han att fixa alla formaliteter. Man skulle nämligen in till Marmaris och besöka andra myndigheter. Alltså precis som när vi för nästan två år sedan kom till landet. I Kemer tar marinans personal och fixar allt utan någon kostnad så vi trodde det skulle vara samma här. I stället för att ägna en hel dag åt detta så skulle han få sina 35 euro, som naturligtvis gick direkt ner i hans ficka. På kvällen dagen därpå fick vi pappren och han pengarna så vi kunde lämna marinan och Turkiet torsdagen den 17 maj.

Motorgång och lite segling förde oss till den lilla ön Symi. Den ligger norr om Rhodos innanför Datça där vi en gång angjorde Turkiet. La till och gjorde en reva bland myndighetspersonerna för att göra en riktig inklarering. Det blev lite euro (ca 20) och stämplar och kvitton så var vi tillåtna att ligga kvar och segla i Grekland. Vad vi förstår så krävs det transitlogg för båtar också från EU i Grekland. Dock inte för små båtar och det är sådana som är under 10 m. Shanty är 9,81 m vilket visat sig vara bra vid många tillfällen. En inte så smaklig måltid och en chock över grekiska priser avslutade den dagen.

På morgonen därpå stack vi vidare mot Kos. Vi gick ut från kajen och tittade på kortet, där det fanns ett sund som inte såg djupt ut. Inte heller i pilotboken stod det något om sundet. Kunde vi gå där skulle vi spara flera sjömil, men beslöt att segla runt i stället. Men en katamaran som gick före oss gick in där så vi beslöt att försöka. Det var ju rätt lugnt väder. Inger i fören och jag med ett öga på ekolodet hela tiden. Djupet minskade hela tiden men inget såg oroväckande ut. Minsta djupet visade sig vara 2,6 m under kölen så vi gled igenom. Under dagen började det blåsa så vi fick en fin segling. Bra var det eftersom vårt förråd av diesel började sina och vi ville inte tanka dyr turkisk diesel. Det blev till slut regn alldeles innan vi gick in till marinan.

Ja inte heller det var enkelt. Vi anropade marinan och det kom ut en jokerbåt som tyckte att vi skulle gå till den kommunala hamnen. Marinan var full och man kunde bara anvisa plats längs en pir. Det skulle också kosta 80 % mer än vid en pontonbrygga. Eftersom vädret såg ut att bli sämre och vi ville ha internet så sa vi att det var OK att ligga längs. Mooringmannen hjälpte oss lägga till, men bar sig mycket klumpigt åt, så det slutade med att vi fick kontakt med den skrovliga kajen med en gelcoatskada som följd. Jag hade ändå försökt få honom att släppa förtöjningen så att vi själva kunde förtöja. Inget kul!! Gick upp till marinans kontor och berättade vad som hänt. Flickan beklagade sig och hänvisade till sin chef. Han följde med ut till Shanty och besiktade skadan. Tog direkt på sig ansvaret och sa att så snart vi är inom hamnens område så är det hamnens ansvar att vi förtöjs korrekt.

Vi gick tillbaka till kontoret och fick också en pratstund med mooringmannen som faktisk blev riktigt otrevlig. Han ombads av chefen att lugna ner sig sen gick vi därifrån. Jag betalade för 2 nätter som vi planerat (300 per natt!!!) och gick ut till Shanty. Klockan 09.30 dagen därpå kom en kille som skulle laga skadan. Han gjorde ett bra jobb så långt som att blanda till gelcoatspackel i något så när rätt färg och applicera den. Sedan kom han ut minst två gånger till den dagen för att slipa skadan. Det blev inget av med det för spacklet hade inte härdat tillräckligt.

På eftermiddagen började det blåsa skjortan och vi var verkligen glada att vi låg i hamn. Dagen avslutades med mycket vind, kraftiga vågor som slog över den höga muren och en brunaktig himmel. Det var fullt av sand från Pakistan enligt vad man sa. På natten regnade det och nu på morgonen var båten full av brunt fint puder. Det är bara att tvätta på. Vad värre är att vädret är jättefint och vi ligger med en halvfärdigt lagad skada. Reparatören är försvunnen – managern kan inte nås och han är den enda som vet vem som påbörjade lagningen. Vi har betalt för två dar och vill inte betala mer utan segla iväg. Vi jagar på och resultatet kommer att publiceras nästa loggboksblad så håll ut. Besättningen på Shanty, och Shanty själv, mår bra och ser fram mot en lugn segling över det egeiska havet.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *